Författare: Anne Karhu, Mika Paananen, Hannu Savolainen, Henrik Husberg & Vesa Närhi
I artikeln ges dels en översikt över principerna för stöd för beteende utgående från inlärningspsykologi, och framför allt en beskrivning över hur man kan följa upp effekten av erbjudet stöd. Artikeln är en så kallad narrativ litteraturöversikt, där utgångspunkten för den inkluderade litteraturen är skribenternas erfarenhet och expertis, snarare än strävan till en heltäckande granskning av tillgänglig information.
Stödet för beteende beskrivs som praktiskt och effektivt. Grundprinciperna är att beteende ses som färdighet som kan läras ut och övas. Beteende påverkas av faktorer i miljön som dels direkt föregår beteende, dels följer direkt på beteende. Genom att påverka dessa faktorer kan vi stödja beteende. I praktiken innebär det att vuxna tillämpar tydligt, förebyggande och systematiskt agerande och undervisning av beteende samt direkt, positiv feedback. Det här kan tillämpas på enhets-, grupp- eller individuell nivå.
I artikeln beskrivs också respons-på-stöd-modellen, enligt vilken stödet som erbjuds bör utvärderas för att fastställa effekten och kunna fatta beslut om fortsatt stöd, avslutande av stöd eller ytterligare intensifiering av stödet. Utvärderingen rekommenderas ske enligt samma principer som tillämpas vid forskning, det vill säga genom att samla information om beteende innan stödåtgärder läggs in (så kallad ”baseline”-fas) samt under stödåtgärder (interventions-fas) och att jämföra dessa för att fastställa eventuella skillnader. Det här benämns inom forskning som experimentella fallstudier med en A-B-design, där A betyder baseline-fas och B interventionsfas.
Att samla, sammanställa och analysera information upplevs ofta som svårt och kräver systematiskt arbete. I artikeln framställs ett diagram över sätt att samla information baserat på två dimensioner, dels fördröjningen eller tiden mellan beteende och utvärdering, dels mängden tolkning som krävs av bedömaren. På denna skala placeras till exempel intervjuer som ett sätt som ofta har hög grad av tolkning samt lång tid mellan beteende och insamling, medan systematisk direkt observation, där beteende definieras väldigt precist och anteckningar av observationerna genomförs i stunden, framställs som ett sätt som har liten fördröjning och låg grad av tolkning, men är svårt och tidskrävande att genomföra. Som en kompromiss framställs direkt beteendeskattning, som beskrivs som ett paraplybegrepp för olika på förhand strukturerade verktyg för att snabbt kunna anteckna så objektiv information som möjligt gällande beteende. Till slut går skribenterna in på hur information som samlats in kan analyseras med hjälp av olika analysmetoder, från att visuellt analysera data sammanställd i grafer till att tillämpa olika statistiska analyser för att fastställa en möjlig effekt av stödet för beteende.
I den avslutande reflektionen konstaterar skribenterna att det finns tillräckligt med forskning för att anta att direkt beteendeskattning kunde vara ett bra alternativ för personal i skolor och inom småbarnspedagogiken att samla information gällande effekten av stödåtgärder för beteende, men att det kräver tillräckliga färdigheter gällande att konkret definiera observerbart beteende. För forskare rekommenderas om möjligt dessutom systematisk direkt observation som ett tillförlitligt sätt att samla information, om tillräckliga resurser finns.
Gällande analysen av informationen konstaterar skribenterna att visuell analys är det främsta verktyget för aktörer på fältet eftersom det är både snabbt och relativt enkelt att lära sig. För forskare finns det allt mer kunskap om att den här sortens experimentella fallstudier, om de är tillräckligt noggrant planerade, kan ge värdefull insikt i effekten av individuella stödåtgärder i synnerhet inom specialpedagogiken.
Artikeln kan läsas i sin helhet (på finska) här:
Karhu, A., Paananen, M., Savolainen, H., Husberg, H., & Närhi, V. (2025). Käyttäytymisen tuen vaikuttavuuden arviointi tukivastemallin mukaisesti toteutuvassa tuessa. Psykologia, 60(1-2). https://doi.org/10.62443/psykologia.v60i1-2.143936
